Ersholm

Skriver om allt som intresserar mig, mina tankar och funderingar.

recent posts

about

  • Nyfikenheten får styra i sommar

    Som ingenjör får man fundera, klura och dunka pannan mot problem rätt ofta. Det är liksom hela poängen med rollen — att lösa problem av varierande svårighetsgrad. Och det är ofta en viss typ av person som dras till det: någon som helt enkelt älskar att lösa problem inom teknikområdet.

    Själv har jag snart fyra år i en chefsroll bakom mig, och bytte arbetsgivare nu den 1 juli. Som gruppchef har jag hamnat en bit från själva tekniken — jag jobbar mer med människorna som löser problemen än med själva problemen. Missförstå mig rätt: jag tycker det är både roligt och utmanande att leda och arbeta med grupper och individer för att nå mål och utvecklas tillsammans. Men det är en annan sorts utmaning. Till och från saknar jag att vara den som står längst fram, den som ska lösa problemet — få djupdyka i både frågan och de tänkbara lösningarna, hitta nya vägar och skalla pannan mot väggen tills det lossnar.

    Grejen är att jag också är småbarnsförälder, och tiden att sitta och djupdyka i det jag tycker är kul har varit rätt begränsad. Fram till nu. Under våren har jag börjat märka att det dyker upp fler och fler ”luckor” i vardagen — stunder där jag faktiskt har både tid, lust och ork att läsa, grubbla och djupdyka igen.

    Så den här semestern tänkte jag låta nyfikenheten styra. Jag har beställt två (plus två till) Raspberry Pi som jag ska labba med, och tanken är att äntligen få lära mig hantera sånt som k3s, Docker och Pi-hole — allt det där roliga jag velat sätta mig in i men aldrig riktigt haft tid och ork att pilla med.

    Jag tänkte också prova att dra igång en Hermes-agent och känna på den — det får bli på en egen instans, så ingen data hamnar i fel händer. Och så har jag en dröm om att labba med lokala llm:er längre fram. Där inser jag att jag behöver annan hårdvara, men tanken är rätt lockande: en Hermes-agent som kör mot en lokal llm, utan någon större kostnad för att hålla den igång.

  • Polletten trillade ner i två steg

    Jag har länge tyckt att stora språkmodeller är häftig teknik. Potentialen har varit uppenbar, men jag har haft svårt att se den riktigt stora nyttan — den där tidsbesparingen som det pratas om. Jag har testat ChatGPT och Gemini, tyckt det varit kul, men ändå inte greppat var den konkreta vinsten låg. Det är först de senaste månaderna som polletten har trillat ner, och då i två tydliga steg.

    Det första riktiga aha-ögonblicket kom på jobbet, när jag skulle göra en handlingsplan. Jag visste precis vad jag ville säga, men inte hur jag skulle lägga upp det. Där blev tekniken en fantastisk hjälp — slutresultatet blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat få till på egen hand, och dessutom på rekordtid. Hela handlingsplanen tog mig ungefär en eftermiddag. Hade jag gjort den själv hade jag behövt lägga minst en vecka för att komma någorlunda i närheten.

    Det andra steget kom för ett par veckor sedan, när jag testade Claude Code. Det var en riktig ögonöppnare. Jag är hyfsat teknikintresserad, men jag är ingen programmerare. Jag kan skriva enklare skript, men det tar mycket tid och en hel del grubblande innan jag kommer någonvart. Med Claude Code har jag plötsligt kunnat bygga en massa skript som underlättar min vardag — sådant jag tidigare hade lagt åt sidan för att det helt enkelt kostat för mycket tid att få till.

    Ett exempel: jag använder Zettelkasten-metoden för mina anteckningar och Obsidian för att hålla ordning på dem. För att hitta tillbaka och koppla ihop till mina anteckningar så taggar jag med nyckelbegrepp och sedan kategoriserar mot en bestämd bibliografi — vilket är rätt så tråkigt. Det jag själv är intresserad av är att skriva, tänka och fundera, inte att sitta och tagga. Och just där gör en LLM, och framför allt Claude Code skillnad för att förenkla processen. Är man programmerare har man troligen ännu mer att hämta, men poängen är att även en ganska enkel användare som jag får verklig nytta — särskilt när jag vill prova nya saker och automatisera de mindre, vardagliga grejerna.

    Ett konkret exempel är just det du läser nu. Jag har byggt ett litet arbetssätt för att skriva blogginlägg: jag talar först in ungefär vad jag vill säga, helt ostrukturerat, och så hjälper Claude mig att få ihop en tråd. Sedan går jag och Claude igenom varje stycke tills vi landar i inlägg som följer mitt sätt och mina ord — det är egentligen det du läser nu. Claude hjälper mig också att tagga, rättstava och publicera inläggen direkt från terminalen. Det fina är att jag kan sköta flera olika program och processer från ett och samma ställe, vilket är precis vad jag vill ha det: enkelt och smidigt, utan en rad kod (från min sida).

    Och det här är bara första steget. Tekniken är fortfarande ung, både Google (Gemini CLI) och OpenAI (Codex CLI) har sina konkurrenter, och i takt med att den mognar och kan göra mer kommer nyttan bara att öka. Program som Hermes Agent och Letta är ett intressant steg i utvecklingen, även om tjänsterna är ”omogna” i mina ögon för stunden. Det ska bli intressant att se vart utvecklingen tar vägen, vad nästa steg blir.

    En del menar att den här tekniken kommer att konkurrera ut ”knowledge work” helt. Så långt ser jag det inte — men att det förändras är alldeles tydligt. Jag tror inte att färre kommer att kunna göra jobbet, snarare att vi kommer att kunna göra mer med mindre resurser. Och det får mig givetsvis att undra hur det slår mot min tidigare bransch, konsultbranschen, vilket även diskuteras bland investerare och analytiker. Kommer behovet av konsulter att vara lika stort som idag, eller landar vi i några få nischaktörer och experter — när den mer grundläggande kunskapen lika gärna kan hämtas från en bra språkmodell?

  • Var sak har sin tid

    Att vara småbarnsförälder under en längre tid är slitsamt, särskilt när barnen kommer tätt och när det blev som i vårt fall att vi avslutade med tvillingar. Under åren när barnen är under tre år krävs det mer eller mindre konstant uppmärksamhet, och det blir inte mycket utrymme för återhämtning när man är hemma. Men i dag, när jag sitter med de äldre barnen i byn en vacker sommardag som idag, slår det mig att någonting har förändrats. Jag behöver i princip inte göra någonting. Jag har blivit en bakgrundsfigur som mest ser till att de inte hittar på några större hyss, medan de har jättekul på egen hand.

    Det är här och nu jag får min egen tid att tänka, fundera och faktiskt känna att det här, det är livet. En vacker dag som denna är det riktig njutning och riktig avkoppling. Visst kommer det säkert en tid när jag saknar småbarnsåren – för det finns fantastiskt mysiga stunder där som inte dyker upp på samma sätt med äldre barn – men efter att ha haft fyra barn rätt så tätt har jag varit väldigt sliten i långa perioder. Att sitta här i dag känns som att äntligen få skörda frukten. Barnen blir allt mer självständiga, och det är fascinerande att se hur deras unika personligheter utvecklas. Om vi ska koppla det till arbetslivet så tror jag att barnen är dom som lärt mig mest om ledarskap, hur får man en 3-åring att borsta tänderna utan att slåss varje kväll? Eller en 5-åring att åka hem från mormor, utan att använda den fysiska överlägsenheten? Ledarskap. Lätt? Nej, sannerligen inte. Lyckas jag varje gång? Nej, men antalet lyckade moment ökar för varje dag.

    Att få sitta här en vacker sommardag och bara njuta är en ynnest. Just i dag känner jag en enorm tacksamhet över att ha möjligheten att göra det.

  • Att skjuta budbäraren

    Jag har funderat på en sak ett tag: varför skjuter vi så ofta budbäraren? När något går dåligt verkar vi sällan intresserade av de bakomliggande orsakerna — av varför det blev som det blev. Vi vill hellre ha den enkla förklaringen. Att ta reda på vad som egentligen hände är jobbigt och obekvämt, så vi nöjer oss med den snabba versionen: det är fel på gruppen, det är fel på den andra personen, det är fel på någon annan. Inte på organisationen, inte på oss, inte på mig.

    Om man tar mig som exempel. Jag har varit ansvarig för en grupp nu i två år, och jag klev in i ett läge där det redan hade strulat en hel del innan jag kom. Mycket av tiden har gått åt till att hantera saker — en del internt, men framför allt externt mot kund. Reda i ekonomin, bygga upp kundrelationer, ta tag i allt det där runtomkring som inte syns. Mycket av det arbete jag gör idag kanske inte ger utdelning förrän om ett eller två år. Och min upplevelse är att det finns väldigt lite förståelse för just det — för det långsamma, osynliga men ack så viktiga grundarbetet.

    Samtidigt ska jag vara ärlig: kanske är en del av det här jag. Jag kan vara fyrkantig, och jag har inte alltid lätt att få fram mitt budskap på det sätt jag skulle vilja. Men även när jag tar höjd för det tycker jag fortfarande att min bild ligger närmast verkligheten. Den lyfter saker vi behöver utveckla — för att jag vill att vi ska bli bättre och lära oss av det vi gör. Och kanske är det just därför den är obekväm att höra.

    Jag tänker ofta på historikern Martin Gutmann som sätter ord på det här i sitt föredrag Are We Celebrating the Wrong Leaders?. Han ställer två polarforskare mot varandra: Roald Amundsen, som planerade så väl att hans expeditioner blev närmast odramatiska och nådde målet — och Ernest Shackleton, som snubblade från kris till kris och hyllas just för dramatiken. Gutmann kallar det the action fallacy: vi beundrar den som syns, agerar och skapar liv och rörelse, och missar den som arbetar så metodiskt att problemen aldrig uppstår. Det välskötta blir osynligt just för att det fungerar. Allt som flyter på får ingen uppmärksamhet.

    Och det är här det får konsekvenser på riktigt. En viss sorts person vill helst bara lyfta fram det som går bra. Går det dåligt för en enhet är intresset för orsaken litet; då är det enklare att det är fel på gruppen, eller på den som är ansvarig. Vi lever i en värld som dras till det enkla, det snabba och det spektakulära, och som ogärna stannar vid det obekväma. Men det är i det obekväma de verkliga orsakerna finns — och så länge vi skjuter budbäraren kommer vi aldrig fram till dem.

    Jag vill tillägga att detta är en naturlig del av att vara människa och något som är inprogrammerat djup in i våran psykologi, hjärnan gillar att ha rätt och ogillar starkt att ha fel. Detta tillsammans med effekter ex. psykologisk trygghet (eget inlägg) skapar dessa effekter som enligt mig är förödande för organisationers långsiktiga utveckling.

  • Algoritmen glömde vem jag är

    Jag har använt YouTube i större delen av mitt vuxna liv. Det är inget jag tänkt på särskilt mycket — det har bara funnits där, som en kran man vrider på när man vill ha något att titta på. Men det senaste året har något förändrats. Sedan i höstas, ungefär. Och jag har svårt att sätta fingret på exakt vad. Så jag tänkte göra ett försök här, i ett blogginlägg, att resonera mig fram till vad det egentligen är som händer och varför jag inte är nöjd.

    Jag har betalat för YouTube Premium i omgångar genom åren, och konstant sedan drygt ett år tillbaka. Det har varit värt det, helt enkelt för att jag använt tjänsten så pass mycket. Men nu börjar jag fundera på om det fortfarande är det.

    Det handlar inte om att utbudet krympt

    Det roliga är att det inte finns mindre på YouTube. Det finns mer än någonsin. Problemet är att jag inte längre hittar det som ligger i mitt intresse.

    Jag har några få, ganska stabila intressen. Ishockey, främst NHL — av någon anledning har jag aldrig fastnat för SHL på samma sätt. Teknik i olika former. Och så gillar jag att titta på folk som bygger och skapar saker, som The Swedish Maker på YouTube. Det är ingen jättelång lista, och den är inte hugget i sten heller — något intresse kommer till, något annat faller bort. Men i stort sett ser den ut så här, och har gjort det ett bra tag.

    Men flödet verkar inte bry sig om ”ett bra tag”. Det bryr sig om nu, igår, kanske i förrgår — och inte så mycket mer än det. Här kommer vi kanske till själva kärnan i min irritation: så fort man fokuserar på ett område försvinner det andra.

    Nyfikenheten som vände sig mot mig

    På sistone har jag börjat använda Claude Code rätt mycket, framför allt privat och för olika ändamål. Målet är väl egentligen att på sikt bygga upp något eget — en egen personlig AI-assistent, i samma anda som Daniel Miesslers Kai eller som Carl Heaths spinoff Ogmios. Så jag har gjort som man gör: sökt runt, tittat på klipp, försökt lära mig — helt naturligt, tycker jag. Och i samma stund vände hela mitt flöde till just det. Nu får jag upp rekommendationer om Claude Code, mer Claude Code, ytterligare Claude Code. Ishockeyn är borta. The Swedish Maker är borta. Tekniken som inte råkar handla om det jag senast sökte på är som bortblåst.

    Om vi tänker på det så är jag i grunden ingenjör och nyfiken. Jag utforskar ett nytt verktyg. Själva nyfikenheten, det som är grunden och borde vara det finaste med att vara teknikintresserad, blir det som snävar in och förstör flödet. Verktyget som ska visa mig det relevanta krymper mig istället till min senaste sökning.

    Det känns som att algoritmen har blivit så inriktad på att sälja in det allra färskaste att den tappat bort allt jag tyckt om innan. Och det är just det jag inte begriper: att den inte ens försöker locka tillbaka mig till det jag tyckt om länge. Det borde vara den enklaste saken i världen, och det lättaste att sälja, jag har ju redan visat att jag gillar det. Mina gamla intressen har inte försvunnit, de finns kvar, precis som förut. Men i algoritmens värld är det som hänt tidigare inte intressant, det är bara det som finns i nuet som gäller. Det som inte är färskt är inte värt att sälja.

    Kvällen som rann ut i sanden

    Min rutin är ganska enkel. På kvällen, när ungarna har lagt sig och jag äntligen har en stund över, plockar jag fram iPaden. Tanken är att kolla något klipp medan jag gör något annat — diskar, städar, plockar undan. Att ha något i bakgrunden, helt enkelt, när jag inte riktigt orkar koncentrera mig på annat efter en lång dag.

    Men allt oftare scrollar jag, hittar ingenting, scrollar lite till, och inser att det inte finns något där för mig ikväll heller. Så jag slår av iPaden. Lägger undan den. Och sätter på en podd istället. Podden är nog bättre för mig i längden ändå. Men det känns ändå som att något gått förlorat på vägen.

    Den sista låsningen

    Jag vet inte om det är meningen. Om det är så här det ska vara nu — att flödet är byggt för att jaga det senaste och att vi som användare förväntas följa med, gång på gång, in i nästa sak. Kanske är det helt enkelt det nya. Algoritmen är byggd för att optimera uppmärksamheten och är så bra på det att den tappar sådana som mig, som vill se annat än det senaste hela tiden.

    Kanske är det bara jag. En tråkig person med för få intressen, som råkat märka att en algoritm inte längre ger det jag vill ha. Värdet av Premium minskar inte för att jag tröttnat. Det minskar för att det jag betalar för, att hitta fram till det jag tycker om, har blivit svårare, inte lättare.

    Men kanske är det inte bara en förlust. För när jag tänker efter har YouTube faktiskt varit den sista riktiga låsningen till mitt gamla Google-konto — det jag dragit mig för att lämna, just för att jag använde tjänsten så pass mycket. Och om jag nu ändå knappt rör den längre, ja, då finns det egentligen inget kvar som håller mig fast.

    Så kanske är det här rätt tillfälle. Att flytta över till mitt nya konto, lämna det gamla bakom mig, och se vad som händer. Finns inget ont som inte för något gott med sig.

  • Korruption i USA

    fern har tittat närmare på hur korruption inom Trump-administrationen ser med kryptovalutor i centrum.

  • Grahams olika investeringspofiler

    Investerarprofiler: Defensiv vs. Enterprising

    Nu i dessa sommartider så har jag läst Benjamin Grahams klassiska ”The Intelligent Investor” för andra gången i mitt liv. Hade tänkt ta tag i mitt sparande i aktier igen efter några år som bestått av att föräldraledighet i olika omgångar och annat som hör till när ”livet börjar på riktigt”. I boken skriver Graham om två olika profiler som jag vill sammanfatta, den defensiva (passiva) och den enterprising (aktiva) investeraren [1]. Dessa två stilar hjälper investerare att identifiera en strategi anpassad till egen tid, risktolerans och kunskap.

    Även i Security Analysis utvecklar Graham tillsammans med David Dodd resonemang om olika investerarroller, men då mer från ett institutionellt och analytiskt perspektiv [2].

    Två vägar till investering

    Graham definierar den defensiva investeraren som någon som prioriterar säkerhet och enkelhet. Denna typ bör investera i stora, stabila företag med starka finanser och utdelningshistorik, alternativt via breda indexfonder. Strategin kräver lite ansträngning men erbjuder rimlig och stabil avkastning [1].

    Den enterprising investeraren, däremot, är beredd att lägga ner betydande tid på analys. Målet är att slå marknaden genom att identifiera undervärderade aktier eller special situations såsom omstruktureringar eller lågprissatta företag i tillfällig kris [1].

    Fördelning mellan aktier och räntepapper

    Graham föreslår en enkel men flexibel portföljprincip: investeraren bör alltid ha en viss andel i räntebärande placeringar (obligationer, sparkonton) och en viss andel i aktier, oavsett vilken typ av investerare man är. En 50/50-fördelning mellan dessa två tillgångsslag är en grundmodell, men andelen aktier kan variera mellan 25% och 75% beroende på marknadsläge och investerarens psykologiska trygghet [1].

    Syftet med denna balans är att mildra marknadsfluktuationer och skapa trygghet över tid. En högre aktieandel kan vara motiverad om aktier är attraktivt värderade, medan hög ränta på obligationer kan motivera ökad vikt mot räntesidan.

    Risk, disciplin och självinsikt

    Enligt Graham är investerarens värsta fiende inte marknaden – utan investeraren själv. Oavsett om man är defensiv eller enterprising krävs emotionell disciplin, självinsikt och tålamod [1]. Många misslyckas med investeringar trots hög utbildning, helt enkelt för att man inte kan hantera psykologiska påfrestningar som volatilitet och marknadsbubblor. Dvs att vi har en förmåga att sälja när det är kris (billigt) och köpa när det är som dyrast, del är det vårat flockbeteende som påverkar oss men också att vi har svårt att hantera förlust av resurser. Det är en naturlig del av att vara människa och något vi behöver både hantera och tänka på när marknaden svänger.

    Sammanfattning i tabellform

    EgenskapDefensiv investerareEnterprising investerare
    Insats (tid/arbete)LågHög
    RiskbenägenhetLågHög
    MålBevara kapital, stabil avkastningHögre avkastning
    AnalysdjupBegränsadDjup fundamental analys
    PortföljvalStora, stabila bolag/indexfonderUndervärderade/special situations
    Fördelning aktier/räntor25–75% aktier (standard 50/50)Flexibel men kräver god timing
    Viktigt fokusSäkerhet och enkelhetAvkastning genom skicklighet

    Slutsats

    Benjamin Grahams struktur är lika relevant i dag som när The Intelligent Investor först gavs ut 1949. Genom att förstå sin egen profil – defensiv eller enterprising – och genom att följa hans råd om portföljfördelning mellan aktier och räntepapper, kan investerare skapa ett robust och hållbart investeringsupplägg.

    Referenser

    [1] B. Graham, The Intelligent Investor, Rev. ed. HarperBusiness, 2006 (original 1949).
    [2] B. Graham and D. Dodd, Security Analysis, 6th ed., New York: McGraw-Hill, 2009.

  • ChatGPT för att köpa aktier?

    Det dyker upp till och från olika ”finfluencers” som använder olika LLM för att hitta aktier att köpa, här är en video som går igenom riskerna med det.

  • Imaginära nummer

    Fascinerande berättelse om hur imaginära nummer kom till.

  • WPT inom signalbehandling

    Så hjälper avancerad signalbehandling oss att upptäcka maskinfel i tid

    Att maskiner vibrerar är inget konstigt – det gör de alltid när de är i drift. Men när vibrationerna plötsligt ändras, ökar eller börjar ”låta annorlunda”, kan det vara ett tecken på att något är på väg att gå sönder. Då är det viktigt att upptäcka problemet tidigt, innan det leder till driftstopp eller kostsamma skador.

    Det är här avancerad signalbehandling kommer in i bilden – och i det här inlägget ska vi titta närmare på en metod som kallas Wavelet Packet Transform (WPT), och varför den blivit ett kraftfullt verktyg i vibrationsövervakning. I de flesta fall inom signalbehandling används Fast Fourier Transform (FFT) däremot har WPT på senare år ökat i popularitet framförallt inom forskningen. Mycket för att dagens datorer har mer beräkningskraft och beräkningskraft behövs för att göra WPT beräkningar.

    Vibrationsövervakning går ut på att mäta rörelser i exempelvis motorer, fläktar, växellådor eller vindkraftverk, ofta med hjälp av små sensorer som känner av hur mycket maskinen skakar. Data sparas och analyseras – och kan berätta om det uppstår ovanliga mönster som kan tyda på skador eller slitage.

    Men signalen som mäts är ofta komplex. Det är en blandning av lågfrekventa och högfrekventa vibrationer, korta stötar och långsamma svängningar. För att tolka signalen rätt måste man bryta ner den i mindre delar. Det är här WPT kommer in.

    Wavelet Packet Transform – förklarat på ett enkelt sätt

    Tänk dig att du lyssnar på en symfoniorkester. Alla instrument spelar samtidigt, men du vill kunna höra exakt vilket instrument som gör vilket ljud och när. Det är ungefär vad WPT gör – den hjälper oss att plocka isär en vibrationssignal i olika frekvensdelar (”ljud”) och ser när varje del uppstår i tiden.

    Här är vad WPT gör i tre steg:

    1. Delar upp signalen i flera nivåer – ungefär som att separera alla instrumenten i orkestern.
    2. Analyserar varje del för sig – hur mycket energi finns i varje frekvensområde?
    3. Hittar mönster – om det plötsligt uppstår mycket energi i ett ovanligt frekvensområde kan det vara ett tecken på ett problem.

    Det är vanligt att analysera vibrationer med så kallad FFT, men den har sina begränsningar:

    • Den utgår ifrån att vibrationerna är konstanta över tid – vilket de sällan är i verkligheten.
    • Den ger inte så bra information om när något händer – bara att det har hänt.

    WPT ger oss däremot både tids- och frekvensinformation. Den är bättre på att fånga korta, plötsliga förändringar – till exempel ett lagerfel som just har börjat.

    Vad används WPT till i praktiken?

    Wavelet Packet Transform används idag inom flera områden av industrin:

    • Vindkraftverk: upptäcka slitage på växellådor innan de går sönder.
    • Motorer i fabriker: övervaka lagerskador och obalanser.
    • Tåg och järnväg: identifiera mikrosprickor i rälsen.
    • Flygplansunderhåll: för att hitta små skador i roterande delar innan de växer.

    Med hjälp av WPT kan man alltså gå från reaktivt till förebyggande underhåll – och det sparar både pengar, miljö och människoliv.

    Vibrationsövervakning är ett viktigt verktyg för att hålla våra maskiner igång på ett säkert och effektivt sätt. Och tack vare tekniker som Wavelet Packet Transform kan vi idag se signalmönster vi tidigare missade – och därmed fånga upp fel i god tid.

    Tekniken är kanske komplex under huven, men nyttan är enkel att förstå: färre överraskningar, färre haverier och smartare underhåll.

    Läs mer om när WPT använts inom vibrationsövervakningen: WPT som komplement till FFT? – Ersholm